Kapitel I: Innehåll, tillämpningsområde och definitioner
Artikel 1: Innehåll
Anger vad förordningen skulle göra: skapa en ram för tillhandahållande av European Business Wallets, ge åtgärder som vidtas via en plånbok samma rättsliga verkan som motsvarande åtgärd på papper eller vid personligt besök, fastställa regler för identifiering av plånboksinnehavare, inrätta ett europeiskt digitalt register och en unik identifieringskod för varje innehavare, fastställa hur plånboksleverantörer anmäls, ålägga offentliga organ skyldigheter och öppna ramen för tredjeländer.[1]
Artikel 2: Tillämpningsområde
Förordningen skulle omfatta tillhandahållande och godtagande av European Business Wallets, utfärdande och godtagande av de uppgifter som identifierar deras innehavare samt ekonomiska aktörers och offentliga organs användning av plånböcker. Den skulle inte påverka de system som unionsrätten redan föreskriver för utbyte av dokument och uppgifter mellan behöriga myndigheter.[1]
Artikel 3: Definitioner
Definierar 43 begrepp. En European Business Wallet skulle vara en digital lösning som låter innehavaren lagra, hantera och visa upp identifieringsuppgifter och elektroniska attesteringar av attribut, använda underskrifter, sigill, registrerad leverans och tidsstämplar samt skapa och delegera mandat till behöriga företrädare. En "ekonomisk aktör" skulle vara varje fysisk eller juridisk person som agerar i kommersiell eller yrkesmässig egenskap, vilket innebär att enskilda näringsidkare och egenföretagare omfattas. Många av de övriga begreppen är direkt hämtade från eIDAS-förordningen.[1][7][8]
Kapitel II: Europeiska företagsplånböcker
Artikel 4: Principen om likvärdighet
En åtgärd som vidtas med någon av de centrala funktionerna i artikel 5.1 skulle ha samma rättsliga verkan som samma åtgärd utförd lagligen vid personligt besök, på papper eller på annat förenligt sätt. Detsamma skulle gälla när en egenföretagare eller enskild näringsidkare använder den kvalificerade elektroniska registrerade leveranstjänsten som en fristående tjänst, utan en Business Wallet.[1]
Artikel 5: De europeiska företagsplånböckernas centrala funktioner
Räknar upp 14 funktioner som varje plånbok skulle behöva erbjuda. Bland dem finns utfärdande, lagring och uppvisande av elektroniska attesteringar av attribut med selektivt utlämnande; kvalificerade elektroniska underskrifter, sigill och tidsstämplar; att skicka och ta emot dokument via en kvalificerad elektronisk registrerad leveranstjänst; att låta flera användare hantera en plånbok enligt behörigheter som innehavaren kan hantera och återkalla; export av alla data i ett maskinläsbart format; och en logg över alla transaktioner. Leverantörer skulle kunna lägga till ytterligare funktioner så länge de inte äventyrar dessa, och skulle behöva erbjuda den registrerade leveranstjänsten fristående till användare av EUDI-plånböcker.[1]
Artikel 6: Tekniska egenskaper hos europeiska företagsplånböcker
Plånböckerna skulle behöva gemensamma protokoll och gränssnitt för utfärdande och uppvisande av identifieringsuppgifter och attesteringar, för interaktion med andra plånböcker och med EUDI-plånböcker, för automatiserad användning utan manuellt ingripande och för registrering på distans via en behörig företrädare vars elektroniska identifiering uppfyller tillitsnivån "väsentlig" eller "hög". Varje innehavare skulle få minst en unik digital adress. Kopplingar mellan roller och attribut skulle behöva vara granskningsbara och återkallbara, och motstridiga roller, överdelegering och utgångna behörigheter skulle upptäckas och förhindras i realtid.[1][10]
Artikel 7: Krav och skyldigheter för tillhandahållare av europeiska företagsplånböcker
Endast leverantörer som finns med i kommissionens förteckning skulle få tillhandahålla plånböcker. De skulle behöva vara etablerade i unionen, ha sitt huvudsakliga verksamhetsställe och sin huvudsakliga verksamhet där och inte stå under kontroll av ett tredjeland eller en enhet från ett tredjeland. De skulle också behöva uppfylla cybersäkerhetskraven i direktiv (EU) 2022/2555 (NIS2), tydligt informera innehavare om villkor och dataportabilitet och, om de slutar tillhandahålla plånböcker eller stryks från förteckningen, underrätta innehavarna och överföra eller radera deras data enligt innehavarnas instruktioner.[1]
Artikel 8: Identifieringsuppgifter för innehavare av europeiska företagsplånböcker
De uppgifter som identifierar en plånboksinnehavare skulle utfärdas som en kvalificerad elektronisk attestering av attribut av en kvalificerad betrodd tjänsteleverantör, som en attestering utfärdad av eller för det offentliga organ som ansvarar för en autentisk källa, eller, för unionsenheter, av kommissionen. De skulle innehålla åtminstone innehavarens officiella namn enligt det relevanta registret och dess unika identifieringskod enligt artikel 9. Medlemsstaterna skulle anmäla de autentiska källor som används för att kontrollera uppgifterna.[1][8]
Artikel 9: Unika identifieringskoder
Om en ekonomisk aktör redan har en europeisk unik identifieringskod (EUID), den identifieringskod som används inom bolagsrätten, skulle det vara dess identifieringskod. Innehavare utan en sådan skulle få en unik identifieringskod som skapas enligt en genomförandeakt, som också skulle förhindra att någon innehavare tilldelas mer än en.[1][9]
Artikel 10: Det europeiska digitala registret
Kommissionen skulle driva ett europeiskt digitalt register, med ett API för användning mellan system och en säker webbportal, som skulle fungera som den betrodda informationskällan om plånboksinnehavare. Endast plånboksinnehavare, deras behöriga företrädare och plånboksleverantörer skulle ha tillgång till det. Leverantörerna skulle behöva vidarebefordra varje ändring av informationen inom en arbetsdag.[1]
Artikel 11: Anmälan av tillhandahållare av europeiska företagsplånböcker
En enhet som vill tillhandahålla plånböcker skulle anmäla detta till sitt nationella tillsynsorgan, beskriva hur dess plånböcker levererar de centrala funktionerna och intyga överensstämmelse. Tillsynsorganet skulle ha 30 dagar på sig att granska anmälan; om det inte lämnar något sakligt svar inom den tiden skulle anmälan anses vara fullständig. Kvalificerade betrodda tjänsteleverantörer skulle slippa granskningen och kunna erbjuda plånböcker omedelbart. Ett avslag skulle kunna överklagas till domstol.[1]
Artikel 12: Förteckning över anmälda tillhandahållare av europeiska företagsplånböcker
Tillsynsorganen skulle vidarebefordra leverantörers registreringar, ändringar och strykningar till kommissionen och rapportera ändringar inom 24 timmar. Kommissionen skulle offentliggöra den resulterande förteckningen över plånboksleverantörer på sin webbplats i ett maskinläsbart format.[1]
Artikel 13: Styrning och tillsyn
De tillsynsorgan som medlemsstaterna redan utser enligt eIDAS skulle också utöva tillsyn över plånboksleverantörer som är etablerade på deras territorium, genom det som förslaget kallar tillsyn i efterhand. Deras uppgifter skulle bland annat omfatta att utreda klagomål, kontrollera avvecklingsplaner och stryka leverantörer som inte uppfyller kraven från förteckningen. Medlemsstaterna skulle fastställa sanktioner, inklusive administrativa sanktionsavgifter på upp till 2 % av en leverantörs totala globala årsomsättning. Om en nationell myndighet underlåter att agera och den inre marknaden är i fara skulle kommissionen kunna ingripa och bland annat tillfälligt stänga av en leverantör från förteckningen.[1][8]
Artikel 14: Den europeiska samarbetsgruppen för digital identitet
Den samarbetsgrupp för medlemsstaterna och kommissionen som redan inrättats enligt eIDAS skulle också hantera European Business Wallets, dela bästa praxis och samordna genomförandet.[1][8]
Artikel 15: Styrning och tillsyn av unionsenheter som tillhandahåller europeiska företagsplånböcker
När en av unionens institutioner, organ eller byråer tillhandahåller plånböcker skulle kommissionen, och inte en nationell myndighet, utöva tillsyn över den, utföra de relevanta tillsynsuppgifterna enligt artikel 13 och rapportera om sin verksamhet.[1]
Kapitel V: Slutbestämmelser
Artikel 19: Kommittéförfarande
De genomförandeakter som förordningen kräver skulle antas med bistånd av den kommitté som redan inrättats enligt eIDAS-förordningen.[1][7]
Artikel 20: Ändring av förordning (EU) nr 910/2014
Skulle ändra artikel 5a i eIDAS-förordningen, bestämmelsen om EUDI-plånböcker, så att den avser fysiska personer, inklusive en fysisk person som företräder en juridisk person. Den skulle också på nytt slå fast att användningen av en EUDI-plånbok är frivillig för fysiska personer och att det faktum att de inte använder en inte får begränsa deras tillgång till tjänster, arbetsmarknaden eller friheten att bedriva näringsverksamhet.[1][7][8]
European Business Wallet jämfört med EU Digital Identity Wallet →
Artikel 21: Utvärdering och översyn
Tre år efter ikraftträdandet skulle kommissionen rapportera till parlamentet och rådet om hur väl förordningen fungerar. Rapporten skulle omfatta de centrala funktionerna, leverantörernas efterlevnad, sanktionerna och den registrerade leveranstjänsten, och bedöma om tillämpningsområdet bör ändras, bland annat om användningen av plånböckerna ska göras obligatorisk.[1]
Artikel 22: Ikraftträdande och tillämpning
Förordningen skulle träda i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och skulle tillämpas ett år därefter. Den har inte antagits, så inget av datumen är känt.[1]
