Analysen bakom förslaget om European Business Wallet, förklarad

Ingen formell konsekvensbedömning

Strängt taget finns det ingen konsekvensbedömning för detta förslag. Kommissionen beviljade ett undantag, med motiveringen att Business Wallets bygger direkt på det politiska val som den redan hade bedömt 2021 för den europeiska ramen för digital identitet, och följer det alternativ som då föredrogs: en harmoniserad ram för plånböcker med rättslig verkan i hela unionen, anpassad för yrkesmässig användning. I stället tog den fram ett arbetsdokument från avdelningarna som analyserar de förväntade kostnaderna och fördelarna i detalj.[1]

Det dokumentet, SWD(2025) 837, följer ändå den välkända strukturen: problemformulering, varför EU bör agera, mål, det politiska alternativet, dess konsekvenser och hur de skulle följas upp. Det stöds av en extern studie från ett konsortium lett av NTT Data, en enkät som fick 65 svar från de 340 berörda parter den nådde, och 14 djupintervjuer.[12]

Problemet det beskriver

Dokumentet identifierar två problem. Det presenterar dem som en företagsinriktad utvidgning av de problem som konsekvensbedömningen från 2021 för EUDI-plånboken konstaterade för privatpersoner.[12]

• Företag och offentliga organ behöver bättre sätt att identifiera sig online och visa vem som får agera för deras räkning, särskilt över gränserna. Företagsidentifierare som utfärdas i en medlemsstat erkänns inte alltid i en annan. Enskilda näringsidkare, egenföretagare och offentliga organ hamnar ofta utanför de företagsregister som tilldelar en EU-omfattande identifierare. Och det finns inget standardiserat EU-omfattande sätt att lagra och kontrollera ett digitalt mandat eller en fullmakt.
• Det finns inget tillförlitligt, rättsligt erkänt sätt för företag att digitalt dela licenser, certifikat och efterlevnadsdata med offentliga organ och med varandra över gränserna. Samma dokument lämnas in om och om igen, ofta via e-post, bud eller proprietära portaler, och EUDI-plånboken, som är uppbyggd kring personlig integritet, utformades inte för den spårbarhet som företag behöver för revisioner och efterlevnad.

Det härleder dem till tre drivkrafter:[12]

• Marknadsmässiga och tekniska förändringar, från molntjänster och AI till datadriven rapportering, skapar nya behov av betrodda tjänster hos företag och offentliga organ.
• När fler företag handlar över gränserna mångdubblar splittrade nationella efterlevnadsprocesser deras kostnader.
• System som inte fungerar tillsammans hindrar offentliga organ från att identifiera och kommunicera med företag på ett säkert och effektivt sätt.

När det gäller varför EU och inte varje medlemsstat för sig bör agera hävdar det att nationella system är byggda för inhemsk användning och skiljer sig åt i rättslig verkan, räckvidd och teknisk utformning, vilket hindrar etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster och snedvrider konkurrensen mellan företag beroende på var de är etablerade. Den rättsliga grund det anger är artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), samma som för den europeiska ramen för digital identitet.[12]

Vad det vill uppnå

Det allmänna målet är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att minska de administrativa bördorna för företag och offentliga förvaltningar med hjälp av digital identifiering, autentisering och rättsligt giltigt datautbyte. Av det följer två specifika mål:[12]

• Minska de administrativa bördorna, effektivisera efterlevnadsprocesser och förbättra tillhandahållandet av tjänster.
• Se till att företag och offentliga organ har tillgång till säker och betrodd digital identifiering över gränserna, som motsvarar användarnas behov och efterfrågan på marknaden.

Referensscenariot och alternativen

Dokumentet jämför inte flera politiska alternativ. Det utgår från politiskt alternativ 3, det alternativ som föredrogs i konsekvensbedömningen från 2021 för EUDI-plånboken, och behandlar det både som referensscenario och som det enda politiska alternativ som övervägs, anpassat till företagens och de offentliga organens behov.[12]

Skälet är enhetlighet: eftersom den europeiska ramen för digital identitet redan har trätt i kraft och dess tekniska arkitektur är fastställd kallar det modellen med digitala identitetsplånböcker den enda gångbara lösningen för att hålla de två slagen av plånböcker enhetliga och interoperabla, och beskriver Business Wallets som en utvidgning av den ramen snarare än en separat ram.[12]

Enligt det alternativet skulle offentliga organ behöva möjliggöra en minsta uppsättning kärnfunktioner: identifiering och autentisering, kvalificerade elektroniska underskrifter och stämplar, utbyte av elektroniska attributintyg och mottagande av officiella meddelanden. Åtgärder som vidtas via dessa funktioner skulle ha samma rättsliga verkan som på papper eller vid personligt besök. Företag skulle inte vara skyldiga att använda en Wallet, och enskilda näringsidkare och egenföretagare skulle kunna använda sin EUDI-plånbok för vissa fristående tjänster i stället för att köpa en fullständig Business Wallet.[12]

Användningsfallen det illustrerar

Den föreslagna förordningen skulle i sig vara neutral i fråga om användningsfall: den skulle inte prioritera vissa användningar. För att visa hur den skulle kunna fungera listar dokumentet användningsfall som berörda parter har pekat ut:[12]

• Kundregistrering och kundkännedom (känn din kund): verifierade intyg i stället för manuell insamling av dokument.
• Rättslig representation: utfärda, återkalla och spåra fullmakter digitalt.
• Offentlig upphandling: förhandskvalificerade intyg som kan återanvändas i flera upphandlingar.
• Att driva verksamhet över gränserna: lämna in verifierade intyg till myndigheter i andra medlemsstater utan att vara på plats personligen.
• Skattehantering och e-fakturering: betrodda identifierare och verifierade momsintyg.
• Leveranskedjor: koppla samman verifierade leverantörsuppgifter och produktintyg, som det digitala produktpasset.

Kostnaderna det modellerar

Innehavare av en Wallet skulle betala engångskostnader under sitt första år (utbildning och introduktion, aktivering och IT-införande samt upphandling eller avtal) och därefter en återkommande licens- och underhållsavgift. Kommissionen uppskattar den genomsnittliga kostnaden per organisation enligt följande:[12]

Alla offentliga organ antas införa Wallet, eftersom de skulle vara skyldiga att acceptera den. För de 95 825 offentliga organ som modellen räknar med blir det omkring 7,3 miljarder euro det första året och därefter omkring 1,15 miljarder euro per år. Om 75 % av företagen införde den skulle deras kostnader uppgå till sammanlagt omkring 45,5 miljarder euro det första året och därefter omkring 20,4 miljarder euro per år.[12]

För enskilda näringsidkare och egenföretagare som i stället använder sin EUDI-plånbok beräknar dokumentet, utifrån nuvarande marknadspriser, fristående tjänster till omkring 45 euro per år för den nya kommunikationskanalen, medan elektroniska underskrifter, stämplar och tidsstämplar prissätts separat.[12]

Besparingarna det modellerar

Direkta fördelar räknas endast som besparingar genom att manuellt administrativt arbete minskas eller tas bort. De uppskattas med EU:s standardkostnadsmodell: arbetskostnad per timme, multiplicerad med den tid en aktivitet tar, hur ofta den utförs och hur många organisationer som utför den, med utgångspunkt i enkätdata och officiell statistik. Aktiviteterna delas in i sex kategorier:[12]

• Identifiering och auktorisering
• Utbyte av dokument och information
• Efterlevnad och verifiering
• Arkivering och datahantering
• Tillstånd och certifiering
• Gränsöverskridande samordning och erkännande

Med alla offentliga organ och 75 % av företagen anslutna uppskattar kommissionen den maximala direkta fördelen till omkring 169 miljarder euro per år, under antagandet att varje manuell process ersätts. Dess minimum, baserat på de besparingar som enkätens svarande förväntade sig (22 % för offentliga organ, 36 % för företag), är omkring 58 miljarder euro per år.[12]

Efter avdrag för kostnaderna skulle den maximala nettofördelen vid den upptagsnivån vara omkring 116 miljarder euro det första året och därefter omkring 147 miljarder euro per år. Med minimiantagandena skulle den ligga kring 6 miljarder euro det första året och därefter kring 37 miljarder euro per år. Dokumentet räknar också fram maximum över tio år, med oförändrade fördelar, till ett nettonuvärde på omkring 1 107 miljarder euro.[12]

Dokumentet kör samma modell vid lägre upptagsnivåer. Vid den lägsta, omkring 10 % av företagen, är totalen fortfarande positiv det första året, men offentliga organ skulle betala mer än de sparar tills deras engångskostnader har tagits igen. Det kallar 75 % upptag det mest ändamålsenliga och effektiva sättet att nå målen.[12]

Det beskriver också indirekta fördelar, som mindre bedrägerier, större förtroende för digitala transaktioner och lägre utsläpp från papper och resor. Vissa kvantifieras och andra inte, och de hålls åtskilda från de direkta besparingarna ovan.[12]

Hur detta förhåller sig till huvudsiffrorna för besparingar

Ingen av dessa modellerade siffror är någon av de två huvudsiffror som cirkulerar. Kommissionens pressmeddelande av den 19 november 2025 anger upp till 150 miljarder euro per år i besparingar för företag, och dess policysida anger minst 160 miljarder euro. Kommissionen förklarar inte hur de tre hänger ihop.[3][2]

Om båda huvudsiffrorna och de upptagsnivåer som modellen använder kan du läsa i besparingsuppskattningarna, förklarade.

Begränsningarna det medger